The Ladies of Missalonghi

"One day I shall have my scarlet lace dress and hat", said Missy,

 "no matter how unrespectable I look."

Success is the best revenge, brukar man ju säga. Och det är just den sortens hämnd eller snarare upprättelse som den tidigare hunsade och blyga Missy får. Eller hon tar den! Go, Missy! 

Boken är som en australiensisk Pride and Prejudice under tidigt 1900-tal. Typ. Det är gemytligt, humoristiskt och harmlöst. Och när den manliga huvudpersonen visar sig vara feminist kan man ju inte annat än bli stormförtjust! Dessutom fick jag lite Emily-känsla också. L.M. Montgomery för vuxna.

Jag deltar i en lästävling under år 2012. Det finns en lista på ca 75 litterära verk varav varje ger en viss poängsumma. Om man råkat läsa någon bok redan tidigare så räknas det inte, utan bara det man läser under dethär året ger poäng. Kul idé, eller hur?
I alla fall så var Missalonghidamerna med på boklistan, annars hade jag nog missat dem. Jag hade nog säkert levt ett helt bra liv även utan att ha stiftat bekantskap med Missy & Co, men denhär typen av litteratur går (nästan) alltid hem hos mig så jag är riktigt nöjd och belåten.

Humphreys teckning

"Humphreys egen livstavla liknade nog ingen annans. Den var en blandning av Rousseaus naivism och Michelangelos storslagenhet."

Birgitta Stenius har bl.a. jobbat som ambassadör i Bosnien, Makedonien och Serbien. Någonstans där emellan har hon hunnit skriva en bok vars handling också rör sig i den diplomatiska maktens korridorer.    Men det handlar också om kvinnor som fortfarande får kämpa för att höras och synas, om svårigheterna med att pussla ihop karriären med privatlivet och om ett gammalt dödsfall som gör sig påminnt och kommer fram i en ny dager. Olika livsöden pusslas ihop och Birgitta lyckas med att överraska en på slutet. "Humpreys teckning" är en annorlunda deckare som ändå går i klassisk stil. Samtidigt får jag också lite Alexander McCall Smith-känsla.

Jag som i yngre dagar drömde om en diplomatkarriär gillade att få vistas i Genève, gå på FN konferens och tala och höra diplomatspråk. Språket är faktiskt ganska diplomatiskt men det passar väl in i tiden, platsen och historien där vi befinner oss.  

Birgitta deltar för tillfället i samma ettåriga romanskola som jag. Det är inspirerande att få träffas med en så intressant person och författare! Jag känner mig både hedrad, ödmjuk och privilegierad.

Det sanna livet

"Hur litet av oss själva vi utnyttjar! Hur mycket av oss som blir utnyttjat!"

Kärleken kan slå till när man minst anar det. Och nu har jag helt oförhappandes gått och kärat ner mig i Göran Tunström. Ja, jag vet att han är död men hans texter lever och de gör mig alldeles mjuk i hjärtat. Åtminstone berättelserna i "Det sanna livet" som utkom år 1991. Hade det inte varit för min älskade bokklubb betvivlar jag att jag hade kommit över denhär i första taget. Boken finns inte längre att köpa men jag känner att jag kommer att behöva läsa dessa berättelser om och om igen. Så hädanefter kommer jag aldrig mer att kunna gå förbi ett antikvariat utan att gå in (det har förvisso varit svårt redan nu) för att fråga om de har den. 

Varje berättelse har sin egen livsvisdom, sitt eget mysterium, sitt eget språk. De utmanar min hjärna, min tro och min själ. Ja, det låter hur högtravande som helst men dethär är litteratur som förändrar en på djupet. Och mycket vackrare än så kan det knappast bli. Enligt mig.

Men för att nu komma med någon kritik också så kan jag säga att Stella var den enda av novellerna som inte gjorde mig lyrisk. Kritiken slut.

Att upptäcka en ny författare att förälska sig i, det hör nog till det bästa i detta livet.