"Hur litet av oss själva vi utnyttjar! Hur mycket av oss som blir utnyttjat!"
Kärleken kan slå till när man minst anar det. Och nu har jag helt oförhappandes gått och kärat ner mig i Göran Tunström. Ja, jag vet att han är död men hans texter lever och de gör mig alldeles mjuk i hjärtat. Åtminstone berättelserna i "Det sanna livet" som utkom år 1991. Hade det inte varit för min älskade bokklubb betvivlar jag att jag hade kommit över denhär i första taget. Boken finns inte längre att köpa men jag känner att jag kommer att behöva läsa dessa berättelser om och om igen. Så hädanefter kommer jag aldrig mer att kunna gå förbi ett antikvariat utan att gå in (det har förvisso varit svårt redan nu) för att fråga om de har den.
Varje berättelse har sin egen livsvisdom, sitt eget mysterium, sitt eget språk. De utmanar min hjärna, min tro och min själ. Ja, det låter hur högtravande som helst men dethär är litteratur som förändrar en på djupet. Och mycket vackrare än så kan det knappast bli. Enligt mig.
Men för att nu komma med någon kritik också så kan jag säga att Stella var den enda av novellerna som inte gjorde mig lyrisk. Kritiken slut.
Att upptäcka en ny författare att förälska sig i, det hör nog till det bästa i detta livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar